tisdag 25 november 2014

Frivilligbataljonerna i Ukraina och en nationalistisk idé

Enligt uppgift från Säpo finns ungefär trettio svenskar bland de frivilligbataljoner som opererar i östra Ukraina. Det är fler än man har trott tidigare. Flera av dem finns i Azov-bataljonen.På facebook finns en community med namnet ”Svenska Ukrainafrivilliga”. De som uppdaterar sidan säger sig vara frivilliga soldater i just Azov-bataljonen och vilja förmedla information i Sverige. Den är ganska intressant att ta del av.

Den benämning på fienden som stadigt används är ”antifascister”. Uppenbarligen är det fascismen man strider för, tolkar jag det som. Det är naturligtvis inte heller någon slump att de därför tillhör just Azov-bataljonen. Den grundades och beväpnades av inrikesministern i den tillfälliga regeringen efter Majdan, Arsen Avakov, som sedan lämnade över organisationen till nazistpartiet Socialnationalistiska församlingen. Många av dess medlemmar är nazister och förespråkar ”vit makt” och gör inte heller någon hemlighet av detta. Den nazistiska symbolen varghaken pryder bataljonens emblem men ska enligt förespråkare för bataljonen istället ses som överkorsade bokstäver, N och I, vilket ska stå för Nationalistisk idé. Den nationalism de står för påminner väldigt mycket om Stepan Banderas. Det vill säga den mytomspunne ledaren för den ukrainska självständighetsgerillan OUN under och efter andra världskriget. Den uttrycktes bland annat på ett flygblad som delades ut av rörelsen 1942;

”Vi kommer inte att arbeta för Moskva, judarna, tyskar eller andra främlingar, utan enbart för oss själva”.
På fb-sidan Svenska Ukrainafrivilliga (hädanefter SU) betonas just den här typen av nationalism. Där heter det exempelvis:

Ryssland och USA, samma taktik, samma idé - samma imperialism för sina respektive herrar vilka är desamma i slutänden. Vi är den tredje vägens försvarare; för de fria nationerna, de fria folken!” (9/11-14)
eller
Det är klart att Putin utgör en sann nationalistisk opposition på vår jord. Kanske den tredje nationalistiska vägen - bortom USA, EU, Israel och Ryssland är att föredra för de vita folken.” (3/8-14)

Det osannolika samarbetet mellan den judiske oligarken Ihor Kolomoysky och det högerextrema partiet Högra Sektorn föranleder uppenbarligen en del huvudbry även hos de svenska Ukrainafrivilliga;

”Som många sett så skall Högra sektorn ha genomfört en demonstration tillsammans med judar för Israel. Efter kontakt med HS centralt är det ett initiativ från en lokal organisatör och inte Högra sektorns officiella ståndpunkt. En text kommer att publiceras angående detta. Viktigt att veta är att Högra sektorn är en paraplyorganisation för flera olika organisationer” (3/8-14)

Det talas om ”vår ras” och om nationalism och kontrasten är ganska bjärt mot den EU-vänliga och NATO-aspirerande attityden hos den nya regering som premiärminister Jatsenjuk vill döpa ”Europeiska Ukraina”.


Fascister och antifascister

Ryska medier brukar ofta betona att de självutropade republikerna i öst slåss mot fascister och relaterar ofta till andra världskriget då nämnde Banderas fraktion av OUN lierade sig med nazityskarna då dessa invaderade Sovjetunionen. Ryssland har förstås stort intresse av att framställa de inbördes stridigheterna i Ukraina just som en kamp mellan fascism och antifascism.

Detta brukar också ofta avfärdas av västeuropeiska och amerikanska politiker och media som överdriven propaganda. Det som bör vara besvärande är emellertid den ukrainska statens relation till och hållning gentemot dessa frivilligbataljoner. Flera av dem är nämligen knutna till olika ukrainska ministerier, bland annat Azov-bataljonen som är knuten till inrikesministeriet. Frivilligbataljonernas kommendanter har också fått en stark ställning i det nyvalda parlamentet (och lär dyka upp i den kommande regeringen) då de fanns med på flera partiers listor. Ett flertal av dem ställde upp för premiärminister Jatsenjuks parti Folkfronten. Bland andra Ihor Mosiychuk och Andriy Biletsky, grundarna av tidigare nämnda nazistparti Socialnationalistiska församlingen. Kopplingarna mellan högerextrema organisationer, frivilligbataljoner och det ukrainska parlamentet är många men ibland lite snåriga. 


Frivilligbataljonerna lyfts ofta fram som föredömen i den ukrainska politiska debatten och av media. På fb-sidan SU ges ett exempel i ett inlägg som stolt redogör för ett tv-framträdande av svensken Mikael Skillt, som tillhört högerextrema Svenskarnas Parti och var en av de första svenskarna som reste till Ukraina för att slåss. En ”vikingaättling” och ”hjälte”, enligt den ukrainska programledaren.

Den ukrainska statens inställning till frivilligbataljonerna förefaller på många sätt problematiskt obekymrad. De betonar ofta hur viktiga bataljonerna är för att hålla stånd vid östfronten och de ges ofta en framträdande roll på flera frontavsnitt. I en artikel i The Guardian, skriven av Shaun Walker, framhålls också att dessa frivilligbataljoner utgör de mest pålitliga och stridsberedda enheterna vid fronten. Men också att de samtidigt utgör ett hot mot den framtid som EU- och NATO-medlemmar som regeringen har som mål. Många hyser liten eller ingen respekt för de styrande i Kiev och flera av soldaterna som The Guardian talar med i artikeln menar att Ukraina behöver ”en stark diktator” som inte drar sig för att utgjuta mycket blod och att mänskliga rättigheter måste inskränkas för att ena landet.   


En nationalistisk idé

I Guardian-artikeln framgår också att Azov-bataljonens soldater ser lite annorlunda på sin ideologi. När de tillfrågas om sina nazistsympatier avfärdar många det hela med att de bara är nationalister. En av dem säger att han inte är nazist men uttrycker beundran för den ”store härföraren Hitler” och tror inte på att ”Förintelsen” ägt rum. Svastikan som en del bär som tatuering hävdar de bestämt inte har med nazism att göra utan bara är en gammal solsymbol . En del kallar sig hellre nationalsocialister eller bara nationalister. Det senare har de naturligtvis gemensamt med majoriteten av sina landsmän och med medborgare av andra nationer som älskar sitt land. Men den ukrainska nationalismen har rötter i en definition som kan spåras till självständighetskampen före, under och efter de två världskrigen. Tidigare i höstas spenderade jag ett par dagar på universitetet i Chernivtsi i sydvästra Ukraina vilket resulterade i ett antal inlägg om ukrainsk historia och nationalism. En av de mer intressanta verken jag studerade var John A. Armstrongs "Ukrainian nationalism". Armstrong har tittat närmare på den ukrainska nationalismen och menar att det var en alldeles särskild form av nationalism som genomsyrade den tidigare nämnde Stepan Bandera och hans medkämpar i OUN. I vetenskapliga sammanhang brukar den benämnas integral nationalism och definieras av Armstrong enligt följande:

1) en tro på nationen som överskuggande alla andra värden och ideologier 2) en mytisk tro på en idé om en solidaritet mellan nationens individer baserad på en tänkt gemensam historisk-kulturell samhörighet eller biologisk rastillhörighet 3) ett underordnande av rationellt analytiskt tänkande till förmån för ”korrekt” emotionell intuition 4) uttryckande av den nationella viljan genom en stark, karismatisk ledare och en elit av entusiastiska nationalister organiserade i ett enväldigt parti 5) glorifiering av aktion, krig och våld som uttryck för en biologisk överlägsenhet för den egna nationen.

Själv ser jag det som en nyckel till förståelse av det som händer i dagens Ukraina att känna till detta och inse att det här tankegodset är något som många ukrainare bär på än idag, inte bara de allra mest högerextrema.

För att återknyta till Guardian-artikeln är det en sak som skribenten Shaun Walker finner gemensamt hos nästan alla soldater han intervjuat. Nämligen idén om att ”ta fighten till Kiev” när kriget var över. En av soldaterna avslutar med att säga att president Petro Porosjenko kommer att vara dödad inom några månader och tillägger; ”Vad kan polisen göra? De kunde inget göra mot fredliga demonstranter på Majdan; de kommer knappast att kunna stå emot beväpnade, stridande enheter”.

Det borde således rimligen ligga i den ukrainska statens intresse att tona ned eller eliminera de högerextrema gruppernas anknytning till regeringen för att inte spela den ryska propagandan i händerna. Dessutom bör det inte räknas som något meriterande att stoppa i medlemsansökan till EU att ha nazistanstrukna regeringsanknutna militära enheter i tjänst för landet. Men framför allt förefaller det alltså inte otroligt att man i dessa frivilligbataljoner har ett inte oansenligt gäng tämligen väl beväpnade femtekolonnare i sina led.  Eventuellt har de blivit så pass beroende av dessa bataljoners slagstyrka att de inte har råd att tacka nej till deras tjänster. Till dess att de anser sig ha det måste de dock kanske vänja sig vid att kampen i öst av många kommer att uppfattas och beskrivas som en kamp mellan fascister och antifascister. Det vill säga precis så som både ryssarna och de ukrainska frivilligbataljonerna själva beskriver kampen. 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar